Behöver skriva av mig, men kan inte få ut exakt om vad. Det går inte, låser sig och liksom, jag brukar inte ha problem att uttrycka mig i skrift. Hela min hjärna håller på att knyta ihop sig och jag kan knappast tänka klart just nu. Än mindre koncentrera mig på sådant jag verkligen borde, tjoho samhällskunskap och engelska. Förstår inte vad det är som är så mycket annorlunda nu än vanligt. Det faktum att tvåan börjar gå mot slutet och att man måste vara klar med endel om mindre än en månad bidrar ju absolut till att allt känns jobbigt. Sen det där beslutet som hänger över än vad man än gör. Det ända alla jobbiga jävlar tjatar om, eller ja, nästan rättare sagt det ända som folk pratar med mig om. I alla fall de som har något med saken att göra, de som tror att de har något med det att göra. Ja det var en överdrift, men ibland kanske det finns en förmåga att man förstorar upp det som är jobbigt..

Varför klagar jag ens för? Jag hatar ju folk som är jobbiga och klagar. Jag blir galen på sådana som är negativa och bara bryr sig om sig själv. Jag vill inte förvandlas till en sådan själv. Just nu är jag bara på dåligt humör, som till viss del beror på att jag är så fruktanvärt nervös för ikväll. Ja det det låter konstigt, men det är jag. Jag har blivit så känslig på gamla dar.. Haha ae fyfan, Lisa lägg av!

Ingen som helst ursäkt men åtministone en förklaring. Jag är inte så här egentligen, jag är inte som vanligt just nu. Fast det hoppas jag att alla som känner mig vet. Jag är som vanligt när jag inte har någonting att bevisa, så måste det vara. Jag är som vanligt när jag omges av de jag tycker om och trivs ihop med. När jag har som allra roligast och slipper bry mig om att vara så himla duktig och bra på saker. När jag avslappnat kan sitta och småprata,  och få skratta sådär ofta som jag vill. För skratta är det bästa som finns!

Bortse från inlägget, låter ju bara psyk så här när jag läser det i efterhand! Ha det fint för nu ska jag åka bäste 65an hem.