Sitter i min lilla soffa och förundras lite över mig själv faktiskt. Dels med tanke på att jag bestämde mig för att besöka en gammal trogen vän, min bortglömda bildagbok, och för att.. Alltså ja, hur jag kan vara så, nej jag kan inte beskriva. Vill inte beskriva, kan inte sätta ord. Det går inte att beskriva en känsla i några få meningar, tro mig, jag har försökt så många gånger.

Min bilddagbok berättade iaf att jag år 2009 mest la ut bilder som, jag tydligen tyckte var fräscha (och som tack och lov visar att omdömet blir bättre med åren!), färgade håret riktigt mörk för första gången, spelade handboll, skolhandboll och att jag tyckte om fina 9ef.

Sanningen är ju att det gör jag fortfarande, även fast det är flera som jag inte träffat på 2 år. Inte många jag saknar sådär jättemycket nu mera i och för sig, även fast vi grät så mycket den där veckan. Sista skolveckan i juni för två år sedan, sista veckan på PM, när vi inte insåg att det var ett avslutat kapitel. Lite förkrossande då, när vi inte visst bättre. Tack och lov att vi gick vidare, säger jag såhär i efterhand.