Började underbart imorse, med att mitt jävla hår hade vikt sig.. Blev riktigt sur på det faktiskt. Sen skynda till bussen, som inte ens behagade komma. Så efter 25 vidrigt långa minuter och ingen känsel i tarken låren, händerna eller tårna så åkte vi till Motala istället, för att vänta ute i ungefär 30 minuter till. Undantaget dom 6 minuter som det tog att slänga ut 42 spänn på frukost. Bussen in till Linköping, och där bestämde vi oss för att åka in till stan och köpa kaffe, bara för att det var synd om oss. Och för att vi äntligen tinade upp ordentligt efter att ha suttit inne och druckit kaffe i typ en halvtimme. Sen till svenskalektionen och författade ihop några ord, god mat tack och lov!

Sen film på historian, som faktiskt var riktigt bra. Men som gjorde en på dåligt humör också, och att man definitivt fick tankarna på annat håll än ens eget liv. Lite lost där i nån timme efter. Lost kände jag mig också när jag vid mellanmålet skulle försöka författa ner den känslan jag fick av filmen i en reflektion. Brinn i helvetet, omöjligt, dampdåligt humör igen.

Hem till Vadstena och gå runt ungefär i 50 minuter i kyla för att vänta på dagens höjdpunkt, tandläkaren. TUR att jag fick sällskap! Eller ja, tack för sällskapet hela dagen alla mina kära! Tandläkaren nästa och där blev jag också sur, i alla fall den stunden som jag trodde att jag hade släpat mig dit och inte ens skulle få bananlack. Say what, när exakt blev jag för gammal för bananlack?! Blev nästan riktigt irriterad när hon kladdade in mina tänder med någon stark mintgrej. Men som om hon läste mina tankar så fick jag skölja bort skiten och få bananlack. Glad. Förvisso är det ganska äckligt, men det kändes mer som en principsak som man liksom inte kanskita i bara sådär! Hon slängde även dagens kommentar "Åh det ser rent och fint ut, tandborstningen verkar ju fungera riktigt bra!" Men huh? Jag borstade tänderna 30 sekunder innan jag gick in i patientrummet, gör inte alla det eller vad?

Ringde till mamma efter, och insåg att jag inte ens skulle få skjuts hem. 2,5 kilometer i 20 minusgrader, dessutom med dom sista 800 metrarna i motvind. Kände att jag kunde börjat gråta ungefär 10 ggr, men insåg att det inte skulle hjälpa, och inte skulle vara så smart, jag vill ju inte ha is på kinderna. Kallt var det ändå.

Äntligen hemma och inser att det inte är en jävel i huset. KUL eftersom jag hade sett fram emot att få dela ut mina minipresenter som jag faktiskt hade köpt. Assur. Gick upp en trappa till mitt rum, och ser där på golvet att någon har varit så sjukt snäll och målat min långa fina hylla, och det gjorde mig så fruktansvärt glad!

Men nu är jag bara hungrig efter att inte ha fått käka något vettigt förrutom 2 mackor sedan kl 11. Jagmåste ha mat. Sen ska jag gå ner till träningen, i -20, och sen springa ute i gissa vad, jo -20.

Jo min alla hjärtans jävla skitdag har varit asbra! Och nej jag skriver inte detta för medlidande, utan av ren ilska. Hoppas inte att alla andra har haft en lika underbar hemsk dag..

PUSS